| Produktionsår | 2013 |
| Betyg | GGGG- |
| Namn | About Time |
| Genre | Drama/Komedi |
| I Skrivande stund | På DVD |
| Skådespelare | Domhnall Gleeson, Rachel McAdams och Bill Nighy. |
| Regissör | Richard Curtis |
| Längd | 2h |
På sin 21-årsdag får Tim reda på, av sin far, att alla män i släkten har förmågan att resa bakåt i tiden och ändra på saker som man på något sätt ångrar.
Till en början använder Tim denna förmåga i syfte att lära sig om förförelsens konster och till att finna den stora kärleken, något som dock visar sig vara rätt komplicerat…:) Efter hand tar Tim även till förmågan för att ändra på andra saker i livet och för att ”hjälpa” sina nära och kära. Men kan man leva ett helt liv på det sättet, eller finns det saker som ligger utom räckhåll för ”att göras om igen”…?
Författaren till About Time ligger även bakom filmer som: Fyra Bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones Dagbok 1, Bridget Jones Dagbok 2 och Love Actually, så jag var MYCKET skeptisk… Gillade jag då den här filmen…?
JAA!
Förutom alla ovan nämnda romantiska komedier som Richard Curtis har varit med och skrivit (många av mina hat-filmer…:)), så har han även regisserat ”Love Actually”, så detta är en kille som verkligen är bevandrad i ”romcom” genren.
Att blanda in momentet tidsresor i den här typen av film är vågat… mycket vågat, och det dök direkt upp ”missar i logiken” när det gäller just den biten. Om de är någon som brukar blir sur när en film innehåller logiska luckor, så är det jag, och det blev jag till en början även i den här filmen. Det hela förbättras dock lite när en av huvudkaraktärerna i filmen säger en replik, som ska få publiken att förstå att de är medvetna om de logiska luckorna, men att det inte är själva fenomenet med tidsresor man som publik ska lägga fokus på, och sakta men säkert så börjar även filmens handling och karaktärer att intressera mig så pass, att jag godtar att tidsresorna finns med endast som ett verktyg för att föra filmens egentliga handling framåt.
Jag inser också efter en stund, att den här filmen faktiskt handlar om något mer än bara ”boy-meets-girl”, och när filmen var slut kände jag verkligen att jag sett en film som berörde något som faktiskt är relevant idag, vilket gjorde mig glad och lite hoppfull. Jag fick lite samma känsla som efter att jag sett ”The Way Way Back”. Speciellt gällande utrymmet för reflektion efter att filmen tagit slut.
Så jag kanske ändå ska sno åt mig ”Love Actually” från min frus DVD-hylla…;) Vad tror ni som sett bägge, är ”Love Actually” bra?
