| Produktionsår | 2018 |
| Betyg | GGGG+ |
| Namn | Black Panther |
| Genre | Action |
| I Skrivande stund | På Bio |
| Skådespelare | Chadewick Boseman, Lupita Nyongo och Michael B. Jordan |
| Regissör | Ryan Coogler |
| Längd | 2h 15min |
Efter att ha bevittnat de dramatiska händelserna i Sibirien mellan Captain America, The Winter Soldier och Iron Man så återvänder T’Challa hem till Wakanda.
Där ska han nu försöka anpassa sig till sin nya roll som kung, med allt vad detta innebär.
Som om detta inte vore svårt nog så dyker det även upp en person från hans förflutna som vänder upp och ner på hela hans tillvaro…
En utav de bättre Marvelfilmerna, måste nog se över min ”Top 5-lista”…:)
Nu har jag inte exakt koll, men baserat på en snabb huvudräkning så får jag Black Panther till att bli den 18:e Marvelfilmen sedan de drog igång MCU.
På det stora hela så gillar jag de flesta filmerna i det universumet skarpt, och det är väl bara 1-2 filmer som gjort mig besviken (Iron Man 2 och Thor: The Dark World).
Anledningen till att jag nämner detta är att jag är helt övertygad om att Marvel Studios aldrig skulle kunnat producera just den här tolkningen av ”Black Panther”, om de inte byggt upp Marvel-franchisen så väl som de gjort med de tidigare 17 succefilmerna.
”Black Panther” var verkligen revolutionerande och välgjord på så många olika sätt.
För det första så bestod filmen av en ensemble där 95% av huvudrollsinnehavarna/huvudrollsinnehaverskorna var mörkhyade vilket kändes så fantastisk välkommet och uppfriskande.
Om den här filmen hade kommit för bara 5 år sedan och inte varit den 18:e filmen i en lyckad filmfranchise, så skulle jag vilja påstå att den skulle sett helt annorlunda ut…
För det andra så hade de verkligen lyckats med att fylla filmen med vältajmad komik som verkligen passade de specifika karaktärerna och deras personligheter, vilket är någonting som kanske låter enkelt och som en självklarhet, men det är så enormt vanligt (framförallt i den här typen av film) att de komiska momenten mest efterliknar generell slap-stick-humor, där det är en karaktär som är utsedd till ”filmens pajas”.
Men det som var det absolut bästa i filmen var hur man behandlade antagonisten, där denne kändes som en riktig person som jag verkligen kunde relatera till, och verkligen sympatisera med (tills denne gick för långt för att förverkliga sin vision).
Men detta är verkligen någonting som jag upplever som ovanligt i dagens filmer, där ”skurken” ofta blir en endimensionell karaktär som vi endast ska tycka illa om istället.
”Black Panther” var en stark film med ett viktigt budskap och utan att bli ”fingervisande” så var den även Marvels mest politiska film hittils.
Femman är nära och anledningen till att ”Black Panther” missar det högsta betyget beror inte så mycket på filmens utförande, utan mer på att omständigheterna nu gjort att samtliga hjältar känns lite för oövervinnerliga. Detta är det enda som är negativt med hela MCU i min mening, där känslan av att vi som åskådare fruktar för karaktärernas liv nu blivit avsevärt mindre och mindre under de här tio åren som gått.
Men detta är bara en liten tanke som susar igenom huvudet när jag ser på en utav de bättre superhjältefilmerna hittills…
För att läsa/se min recension av Spider-Man: Homecoming klicka här
För att läsa/se min recension av Captain America: Civil War klicka här
För att läsa/se min recension av Thor: Ragnarok klicka här
