Recension A Million Ways to Die in the West G (inkl video)

Albert försörjer sig genom att valla får, det går inte speciellt bra och han misstrivs riktigt ordentligt med livet i Western. Situationen blir inte bättre av att hans flickvän gör slut med honom för att bli ihop med Foy, en rik kille som driver en barberarbutik för män med mustasch. Mitt i allt detta dyker en mystisk kvinna upp i staden som helt oväntat kommer till Alberts undsättning i jakten på att vinna tillbaks hans flickvän. Dock så har kvinnan ett mörkt förflutet och hon gör allt för att komma undan…
Det låter ganska kul när en läser texten ovan men tro mig: Det är det INTE!

När jag för ett tag sedan såg ”Ted” så kände jag att Seth MacFarlane gjort en typ av långfilm som passade hans typ av komik. Att han är briljant när det gäller kortare animerade tv-serier visste jag ju redan.
Tyvärr så kände jag nästan direkt att ”A Million Ways to Die in the West” skulle till och bli en lång sittning…

Det var inte mycket i den här filmen som fungerade, om jag börjar med komiken så var det alldeles för mycket kiss-och-bajs-humor och skämten kändes verkligen utdaterade och krystade.
De komiska inslagen där man försökte dra paralleller till dagens samhälle och driva med vilda Western fungerade inte heller på grund av att skämten var okonsekventa utan att på något sätt följa sina egna, uppsatta regler.
Till exempel så var det en konversation där det pratades om att i och med den långa livslängden i vilda western (upp till 35 år…:)) så var det verkligen viktigt att man var rädd om sig…
Detta hade kunnat bli snorkul om man spunnit vidare på det i filmen, men det gjorde man inte… Istället gör man raka motsatsen och har med fullt med gamla gubbar och gummor som var långt över dödsåldern på 35 år… Sen att Seth MacFarlane själv är över 40 men känns som att han försöker spela 23 gör ju inte saken bättre.

Detta leder in mig på nästa stora problem: skådespeleriet…
Att samtliga skådespelare/skådespelerskor är duktiga är jag medveten om, men här var det inte mycket som fungerade. Samtliga karaktärer kändes överspelade på ett sätt som blev jobbigt att titta på. Detta tror jag till viss del hade med manuset att göra då det kändes som att skämten var skrivna på ett sådant sätt att de verkligen inte passade in i sammanhanget. i en film med animerade björnar, eller tecknade hundar hade det nog fungerat bättre.
Att Seth MacFarlanes humor fungerar så bra i ”Ted” och ”Family Guy” tror jag beror på att de karaktärerna som levererar de ibland ganska saftiga och stötande replikerna inte är människor, utan typer av karaktärer som inte existerar i verkligheten.
När det pratades på samma sätt i den här spelfilmen blev jag mest irriterad, och det kändes inte som att skådisarna riktigt köpte det heller.
Personen som stack ut i den här filmen för mig var Neil Patrick Harris, han gjorde en ganska överdriven men bra tolkning av sin karaktär.
Även när Charlize Theron och Liam neeson hade scener ihop kunds jag andas ut av lättnad då även dessa kändes naturliga och ok.

Seth MacFarkane kan älska vilda western-genren hur mycket han vill, men det här var inte ett bra sätt att visa det på!